"Det finns inga monster i pannkakan"

Det har varit många kära återföreningar den här veckan. Ö-viks-Malin från Ö-vik, Daniel, vissa utvalda klasskamrater (ta åt er ni som vill), Ume-Malin från Dalarna, Eleni och stress.
Det har varit trevligt. Men jag börjar seriöst bli jävligt trött på att alla bor i olika städer och så långt ifrån mig och varandra. Men jag har ju självklart en lösning: I en mörk skog i djupaste Lappland ska jag bygga en stad, vid namn Jukkasjärvi II. Det blir tvångsflytt för alla som känner mig, i alla fall de jag tycker om. Det finns en del folk som inte kommer att vara välkomna (ta åt er ni som vill). Religionen som gäller i Jukkasjärvi II är Poism. Vilket innebär att man ska fixa biffar tills man uppnår Kossan, annars kommer man till Pannkakan. Är det någon nu som har börjat förstå varför jag heter det jag gör på msn?

Eleni och Malin i Ume ger mig ålderskomplex, för att jag använder ord som ergonomisk. De är helt enkelt för unga för att förstå att kroppen tar stryk när man blir gammal om man inte tänker på ord som ergonomisk.
Eleni skrattade åt mig i en kvart efter att jag sa nej till några köksstolar för att jag inte tyckte att de var ergonomiska. Nu driver de med mig, de kallar mig gammal, och störd. De små flickebarnen...

Jag försökte smita från flyttstädningen idag. Jag tyckte att jag gjorde det jävligt bra också. Jag lade mig i en soffa i köket och ringde Hanna, och sa till Malin och Eleni att det var viktigt, vilket det faktiskt var också. Jag hade inte pratat med Hanna på två dagar, jag måste ju kolla så att den lilla lever. Två arga flickebarn kom ut till köket och gav mig arga blickar. Jag sa något bra och ursäktande och sen gick de. Nöjd som få avslutar jag samtalet efter 45 minuter när jag börjar märka att städningen lider mot sitt slut, men när jag ser diskbänken inser jag att det är jag som har åkt på diskningen. Jag var inte lika nöjd längre.

Jag fyller 24 om en månad (1 juni). Den som inte grattar mig säger jag upp bekantskapen med.
Det händer inte så mycket när man fyller 24. Det är mer åhnej-vill-jag-verkligen-bli-25-åldern.
24 och 25 är ju ändå en ganska okej ålder, man är inte för ung och man är inte för gammal. Värre blir det ju när man fyller 26. Då är man officiellt inte ungdom längre. Fast jag tycker nog att de jag umgås med som är över 26 är ganska ungdomliga. Det borde vara ett mentalt test som avgör när man inte får kalla sig ungdom längre. Jag gjorde ett vuxentest för några veckor sen. Svaret sa att jag egentligen borde vara 29. Jag är 24, borde egentligen vara 29 men ser ut som 12. Det är sånt som gör att man får ålderskriser...