Cowboy- och indianfest!

Vi följer traditioner stenhårt i vårat gäng. Därför bjöd även denna fest på ett lyckat tema.
Som ensam indian visade hanna hur man dricker öl, och mina cowboy-undersåtar var inte dåliga de heller. Som sheriff var jag tvungen att ta det lugnt och hålla ställningarna!

Fler bilder och historier kommer så småningom komma upp på denheligatrion.blogspot.com

Text-TV skrämde livet ur mig...

Seg som jag var satte jag mig vid TV:n för att se på text-TV och se om det hänt något i den stora världen medan jag sovit. Mina ögon drogs direkt till "Storbrand i Umeå". Jag skyndade fingrarna längs fjärrkontrollen för att trycka in sidnummret, och jag möts av texten: "Det brinner fortfarande kraftigt i studentområdet Ålidhem i Umeå".
Jag var inte längre seg, utan mer panikslagen. Där bor jag!
Det är ett ganska stort område, men ingenstans på text-TV stod det något om vilken adress det brann på.
Här hemma hos min syster höll de på att fixa med internetsladdar och det fanns inget internet för mig att kolla upp detta på.
Tänk om mitt hus höll på att brinna ner!
Jag kastade mig på telefonen och ringde till mina päron. Mamma berättade att det inte var hemma hos mig, och jag blev lite lugnare.
Men jävlar vilken brand det är. 90 evakuerade lägenheter, och några av de 90 lägenheterna kanske går att rädda.
Jag tror att jag har varit på fest där...

http://www.folkbladet.nu/?p=130721

Tack, men nej tack...

Jag bor med en katt...

...en ganska knäpp katt...

Den knäppa katten dödade en fågel häromdagen. Hans första. Jag hade inte ens varit i Stockholm i ett dygn. Jag tror att det var en välkomstpresent till mig...

I Hufvudstaden...

Har man fäste under fötterna. Det tycker jag om. Jag får gå vart jag vill.

Här äter man tills man spyr, och sen äter man lite till.

Här har man världens goaste katt som tar över sängen på nätterna, och som har hår som fastnar i ansiktet. Och ibland biter han mig, men då biter jag tillbaka.

Här har jag inte jobbiga grannar under mig, utan över.

Här har jag nära till världens bästa vänner.

Här kommer jag få en grön jul, vilket nu för tiden har börjat kännas rätt...

Istid...

Jag rörde inte benen, det var inte meningen att jag skulle gå. Men isen ville annat. Jag gled.
Jag kunde inte stanna. Som tur var så ville isen inte att jag skulle falla, så jag stod fortfarande på benen. Men jag ville inte åt det hållet som isen bestämde åt mig.

Handla, laga, baka kaka...

Jag har planerat att göra en efterrätt till familjen på julafton. Ett litet ihopkok jag hittade i en tidning för ett tag sen.
Idag(måndag) gjorde jag mitt första försök, för att se så att jag verkligen kan. Efter att min matmixer drabbades av överhettning och allt vispande fick göras för hand och hela köket var nedkladdat av diverse ingredienser så blev det äntligen klart. Och den var mycket, MYCKET uppskattad av mina försökskaniner här i Ume.
Jag har bilder, men det ska bli en liten överraskning till familjen så ni får inget se.

Jag gjorde middag till försökskaninerna också. Kycklingpaj, fast den rätten har jag gjort förut. Gott blev det. Jag ska bjuda min snälla syster och hennes snälla fästman på det. Jag har många matplaner som jag ska bjuda mina nya hyresvärdar på. Jag visar min tacksamhet på ett sätt som jag vet uppskattas av matvraket (systern) och herr Erik.

Jag är ta mig fan en naturbegåvning!!

Eleni gör mig duktig...

Trots att Eleni är världsmästare på att sova så har hon ändå väldigt bra inverkan på mig.
Jag sover faktiskt mindre. Det är jag som väcker henne när jag tycker att det får vara nog.

Hon drar med mig på Punch Out, man tränar kondition, muskler och boxningsslag. Det var sjukt kul. Och jobbigt.
Mitt i allt slog det mig att jag har ansträngningsastma. Men den försvann lika konstigt plötsligt som den dök upp. Så jag överlevde.

Idag satt vi på boblioteket och var duktiga. Jag pluggade körkortsteori, och upptäckte min dolda konstnärliga talang i att rita vägskyltar på en white board-tavla.




Eleni kluddrade medicinska ord på den andra tavlan. Det kan hända att min uppmärksamhet råkade hamna där ibland. Hon visade också bilder på hur hjärnan ser ut när det är fiender där. Sjukt. Hon lär mig en massa sjuksköterskesaker varje dag. Det kommer jag att sakna när jag flyttar.

Nu har jag väldigt mycket att stå i tills jag åker till Huvudstaden om en vecka. Och som vanligt pratar Micke i telefon när han är och hälsar på oss...

"Jag är fan så söt att folk får diabetes när de ser mig."

Igår var jag, för första gången på hur länge som helst, ute och slarvade.

Det var skoj. Jag var galen. Jag var dryg, jag tycker om att vara dryg.
Efter att ha hoppat och skuttat omkring på dansgolvet, som ett barn drabbat av ett flertal bokstavskombinationer och på speed, så har jag idag träningsvärk lite här och var.
Men det var det värt.

Jag träffade valparna igår också. Nu lever de om och viftar på de små, små svansarna. Sötare kan ingenting vara!