Jag ser som en örn!

Det sa optikern till mig idag. Och sen var jag på bättre humör igen.
Det börjar bli lite jobbigt att drömma sjuka och jobbiga drömmar varenda natt, och varje dag vakna upp på riktigt, riktigt dåligt humör. Det dåliga humöret kan också ha att göra med det förbannade jävla bygget utanför huset som väcker mig ungefär tio gånger på två timmar. Är det nödvändigt att borra i sten klockan sju på morgonen?! Men jag har ju i alla fall min oklanderliga syn...

Imorrn bär det av till Ume igen, på obestämd tid. Mina jobb ligger extremt utspridda i augusti så det blir ingen huvudstad för mig på ett tag. Jag har dessutom nu bestämt mig för att jag ska plugga i höst, tror jag. Jag kommer antagligen inte ha bestämt mig ens när jag inser att jag redan läst båda kurserna jag tror att jag ska ta mig an. Extrem beslutsångest. Egentligen inte, jag vet bara inte riktigt vad jag känner för just nu.

Måste man resa land och rike runt i 30 grader för att hitta en optiker?

Ett lugnt avslut på en rätt galen vecka...

Efter en lördag med aktiviteter som promenera i stan, impuls-tennis, lite mer promenering samt bowling på årets varmaste dag, så tog Paul, Sill, Hanna och jag det rätt lugnt på söndagen.
Lite promenerande gjorde vi, men vi ägnade oss mest åt chill i solen.

Min förra vecka var fullspäckad av att-göra-saker. Jobb i Sundsvall på söndagen, ner till Stockholm med nattåget efter jobbet, frukostdejt med Sill, packa ihop mina ägodelar i Stockholm för att sedan åka vidare till föräldrarnas landställe utanför Motala för att packa ihop mitt liv där. Efter att ha sovit sju timmar på två nätter var jag rätt död. Men upp tidigt skulle jag på tisdagen, då var det dags att åka från Motala till Umeå med alla mina grejjer.
Det höll på att gå åt helvete på en gång när en lampa på instrumentbrädan i den inhyrda skåpbilen bestämde sig för att lysa. Instruktionsboken berättade för oss att det var ett allvarligt fel på insprutningssystemet och att service krävdes så fort som möjligt. Så med bilen full av saker och möbler gav vi oss ut i Motala på jakt efter en OK-mack. Vi var tvugna att stanna på en Shell-mack för att fråga om närmaste OK-mack. Det var tur att vi gjorde det, när pappa sen startade bilen igen hade lampan slocknat.
Det var en relativt lugn, men väldigt lång resa upp till Norr. Runt 83 mil är det mallen Motala och Umeå, med ett Ikea-stopp, några mat- och toalettpauser tog den resan 13 timmar.
Vi började bära och släpa saker på en gång när vi kom fram, men efter ett tag satt vi alla tre bara och stirrade rakt fram. Vi bestämde oss för att sova och ta resten dagen efter på onsdagen. Så upp tidigt igen, släpa och konka upp saker för trapporna och sen bar det av ner till Stockholm igen. Den resan var olidlig. Det var varmt i bilen, vi var trötta allihopa. Resan kändes oändligt lång, trots att den var kortare än resan dagen innan. Tillslut kom vi till Huvudstaden, och jag har nog aldrig varit så glad över att se Stockholm. Efter att ha åkt över 200 mil på fyra dagar så bestämde jag mig för att inte göra någonting på torsdagen. Jag var dock tvungen att gå den 20 minuter långa promenaden från min systers lägenhet, där jag hade spenderat natten för att hålla hennes katt sällskap, till mina föräldrars lägenhet, som var tom eftersom de och systerns katt åkte till landet på torsdagen. Och så var jag ju i extremt akut behov av att tvätta, och då hade ju både jag och min mamma lyckats tvätta hennes stackars Ipod.
Grill, chill och öl på fredagen, aktiviteternas dag på lördagen, promenering, chill och flugsvärmar på söndagen. Efter att ha sovit fruktansvärt dåligt de senaste två veckorna och efter den sjukt ambitiösa veckan, samt att päronens lägenhet är en bastu, så är det ett under att jag fortfarande fungerar...

Grillchill...

Grill och chill med gänget bjöd fredagskvällen på. Samt ett tårtkrig, som jag vann. Vad jag dock inte var medveten om var att V la upp en bild från kriget här nedan, det blev en trevlig överraskning i förmiddags. Idag är aktiviteternas dag!

Kalas

Tjo

Hur hamnade mammas Ipod i tvättmaskinen?

Min mamma har en en liten, liten Ipod. En sån där man inte kan se vad det är för musik man lyssnar på. Jag lånade den när vi åkte från Motala upp till Umeå häromdagen, min hade jag glömt i Umeå i söndags. När vi kom fram till Ume gav jag tillbaka hennes Ipod till henne, för att den inte skulle försvinna. Sen dess har jag inte sett den.
Idag när jag skulle ta upp tvätten ur tvättmaskinen (jag befinner mig i Stockholm, i mina föräldrars lägenhet just nu), så hör jag hur någonting skramlar i botten. Jag gräver runt bland den blöta tvätten och hittar till min förvåning mammas lilla Ipod. Många frågor dök upp i mitt huvud: Vad gör den i tvättmaskinen? Hur i he*****e hamnde den där? Och hur har den hamnat bland min smutstvätt, som har legat i badrummet i Ume och sen i en väska i bilen?!
Det enda rätta var att ringa min mor och tala om för henne att jag tvättat hennes lilla Ipod. Jag ringer och frågar om hon vet var hennes Ipod är någonstans. Hon svarar: Låg den i väskan? Då visar det sig att hennes handväska hade blivit nerkladdad med smält center i bilen på vägen ner. När vi hade kommit hem igår tömde hon väskan och la den i tvättmaskinen. Men hon missade sin lilla Ipod. Ren är den, nu återstår bara att se om den fungerar, vilket inte är så troligt efter två omgångar i tvättmaskinen...

En efterlängtad frukostdejt!

När man heter Sill och har en bästa vän som heter Po, då får man klockrena presenter(skålen till höger på bordet). Heter man Po och har en bästa vän som heter Sill, då får man nybakade scones klockan 6 på måndagsmorgonen, efter att ha åkt tåg hela natten. Det, mitt herrskap, det är vänskap.

Värme i Sundsvall!

När jag jobbar med fotboll brukar jag vara fotograf i tio minuter. Det här är min bild, spelargången. Idag bjöd Sundsvall på värme och fint väder. Första gången jag inte frös fingrarna av mig i Sundsvall. Just nu bjuder Sundsvall på två timmars väntan tills tåget ner till huvudstaden ska gå. Det sitter en fruktansvärt jobbig unge framför mig. Jag funderar på att ta hans fiskespö, som han envisas med att föra oväsen med, och slå ut hans kanintänder...jag är trött. Hans syster har också kanintänder. De försöker lösa Finn fem fel, jag ser två fel framför mig...

Ume lever!

Mitt Guitar hero-spelande börjar spåra ur. Min vänsterhand gör så ont att det mer eller mindre är fysiskt omöjligt för mig att spela. Jag spelar inte ens för att det är kul längre, jag spelar för att slå mina rekord och spela perfekt. Vilket jag inte gör längre eftersom min hand inte fungerar. Jag behöver en Guitar hero-paus.

Igår var jag ute och ölade. Till min förvåning upptäckte jag att det finns liv i Umeå på somrarna. Jag bor bara i fel område. Det är inte så mycket liv i ett studentområde vid den här årstiden. Det är bara barn som lever om och trötta föräldrar som tittar på när barnen skriker och har sig i lekparken utanför mitt fönster. Fast utan barnen skulle det här bli ett spökområde.
Det var i alla fall kul att se en folksamling, som inte var samlade för att se fotboll eller hästar som springer runt, runt dagarna i ända. Utan en folksamling som hade trevligt och förtärde alkohol. Och det var trevligt att för en gångs skull vara en del av en folkmassa, och inte vara den som springer runt med hörlurar, som är större än mitt huvud, för att folk ska kunna köra med mig och be mig göra saker som inte har med ljud att göra. Jag är lite bitter på mitt jobb just nu. Jag längtar till hösten och hockeyn, då får jag vara min egen slav igen.

Varför har kvinnor alltid läppstift på sig på TV?

Beachvolley

Idag bjöd Sundsvall på Beachvolley, kyla och ösregn. Det vräkte ner mängder av regn. Studion som syns på bilden skyddades av typen partytält. På taken samlades det vatten, som behövde tömmas. Jag stod under taket och skyddade min kommentatorslåda. På något sätt kom allt vatten inåt i tältet när det tömdes, rakt på mig. Det rann om mig. Men kommentatorslådan klarade sig! På eftermiddagen tittade solen fram en stund. Efter att ha varit blöt och kall hela långa dagen håller jag äntligen på att torka och tina!

Nu är jag lite upprörd igen...

Men samtidigt väldigt kluven, och lite smått förvirrad. Självklart handlar det om busstrejken, den styr mitt liv just nu. Jag förstår inte varför det bara är innerstadsbussar som står i Stockholm medans hela Västerbotten, där jag bor, är helt lamslaget. Inte en enda buss i hela Västerbotten. Västerbotten är stort. Och vi har dessutom inga pendeltåg, tunnelbanor eller någon spårtrafik överhuvudtaget. Vi kommer ingenstans utan bussarna.
Jag ringde min busschaufför till far för att ta reda på om han visste något om detta. Han gav mig ett storstadssvar: Det är arbetsgivarna som ska drabbas den här gången, inte resenärerna. Men om man i Norrland nu inte kan ta sig till en annan stad, eller till en annan stadsdel, vi kan helt enkelt inte ta oss någonstans, då drabbas väl resenärerna extremt mycket. Varför räknas aldrig Norrland? (Sill får inte svara på den frågan, jag vet vad du tycker)
Eller det gör det ju. Tillräckligt mycket för att lamslå halva Sverige. Det är inte bara Västerbotten som blir lidande nu. Busstrafiken på sträckan Sundsvall-Haparanda står still under strejken. Det är en sträcka på drygt 70 mil. Alltså ungefär samma avstånd som det är mellan Umeå och Stockholm. De har stängt av alla förbindelser till och från Umeå. Det finns självklart flyg i Umeå. Men om jag ska ta mig till Ö-vik så måste jag först flyga till Stockholm, och därifrån till Ö-vik. Det blir en väldigt krånglig resa för över 1000 spänn. På bussen betalar jag 77kr och det tar 1h 30min, dessutom går det ju inga flygbussar.
Jag gnäller över en resa. Det är väldigt många här uppe som pendlar mellan olika städer varje dag. Det var jävligt smart att ta ut strejk här uppe, vi är så extremt beroende av bussar i Norrland.
Trots mitt gnäll så är jag på förarnas sida. Eftersom vi är så pass beroende av dem så borde de ju få bättre villkor. Om det har gått så långt att de är beredda att göra strejken så pass stor så måste det ju vara ganska illa. Vem vill inte vara ledig från jobbet 11 timmar i sträck? Och varför får man mer betalt för att laga en dator än vad man får när man räddar livet på folk(En helt annan diskussion, jag vet)?!
Skönt för folket i Stockholm att det bara blev innerstaden den här gången, där det finns tunnelbanor, pendeltåg, tvärbanor, spårvagnar och lite annan spårtrafik. Jag tyckte synd om er förra veckan, i alla fall om Daniel som var fast på Djurö, och LillSill som inte kunde ta sig till jobbet. Men nu är det faktiskt jävligt synd om mig. Jag kan inte ta mig till jobbet, jag kan inte ta mig från den här staden. Jag är instängd i Umeå!! Vilket öde...

Hoppla bollen

Varje gång jag jobbar med fotboll är det kallt ute. Hela förra veckan var varm å skön, sen kom lördag. Temperaturen växlade mellan 11-16 grader under resan till Skellefteå, där jag skulle jobba med fotboll. Det regnade på mig, min förkylning frodades. Sen blev det söndag och dags att åka till Sundsvall för att jobba med fotboll. Det var ännu kallare, det regande mer på mig. Förkylningen frodades återigen. Jag är rätt död idag.
Idag börjar Fotbolls-VM för minoriteter i Gällivare. Öppningsmatchen är Kurder vs Samer. Den matchen ska visas, i Kurdistan-TV. Jag ska inte jobba på den, därför skiner solen.

När lampan i badrummet går sönder mitt i natten blir man lite glad av att det är ljust ute på nätterna, då blir det inte kolsvart i badrummet och man ser nästan vad man gör. Den gick självklart sönder natten mot lördag, jobben i helgen har gjort det omöjligt för mig att fixa problemet. Förutom att det var för mörkt i badrummet för att se, så hade jag ingen glödlampa och affärerna har inte öppet 23 när jag kommer hem. Nu är det ljust ute och affärerna har öppet. Jag kanske ska göra nånting åt det där...

Fy fan va förkyld och jävlig jag känner mig just nu. Aj mitt huvud. Jag vill göra en bihåletransplantation!