Jag trodde att jag skulle få leva med åtta tår

Malin och Eleni jag är hemma nu.

Psykopatkinesen kom till busshållplatsen när jag stod där. Jag gjorde som jag brukar när han närmar sig, blir kameleont. Jag blev busskur idag. Men sen blev jag tvungen att fråga honom vad klockan var. Han såg lite chockad ut när busskuren började prata, men han svarade snällt. Sen mumlade han nånting om buss 8 och jag tänkte att han mer än gärna får ta den eftersom den inte går hem till oss. Men när 69:an kom, som går till oss, så gick han på den. Han är en mycket märklig människa.

Det här med fest ikväll var nog lite överambitiöst från min sida. Eller var det mina sönderfrusna tår som dödade min feststämning? Jag håller nu på att tina upp dem. Det var riktigt illa ett tag. Det gjorde så jävla ont i tårna att jag ville börja gråta på bussen. Jag gjorde inte det, men folk tittade på mig som om jag var på rymmen från psyk eller nåt, jag led ju nåt så fruktansvärt. Jag haltade från bussen hem. När jag kom hem vågade jag inte ta av mig strumporna för jag var rädd hur mina tår skulle se ut. Jag hade ingen känsel som helst i två tår på vänsterfoten. Amputering nästa tänkte jag. Jag var rädd. Det gjorde så sjukt jävla ont och de var alldeles knallröda. Efter olidlig smärta, som ilade upp i benen, och lite panik över detta fruktansvärda obehag börjar nu mina fötter kännas som fötter ska igen.

Eleni, skriv en kommentar här när ni är redo för ett besök av mig imorrn.